Tre söner

I dag skulle min mellersta son ha fyllt femtionio år. Men det gör han alltså inte. Han fyllde aldrig mer än trettio.

 

Eftersom ingen alls läser den här bloggen – som jag för övrigt behandlar ganska legärt, senast skrev jag ett inlägg den 23. juni – kanske jag kan använda den till att vara helt ärlig. Inte alls lätt att vara fullständigt uppriktig mot sig själv, man skulle vilja vara lite bättre än så. Jag har ett olösligt problem med att jag vill tala om min mellersta son och inte kan göra det för det finns absolut ingen jag kan tala med. Ingen kan förstå att jag efter snart trettio år inte är färdig med det.

 

Han valde själv att dö. Den första gången han gjorde ett försök var han sexton. Det kunde lätt ha lyckats men vi, hans föräldrar, gjorde allt vi kunde för att förhindra honom. Min man var veterinär och hade smådjursmottagning hemma, med allt vad det innebar av preparat bl.a. för avlivning. Vår son hade tagit reda på hur mycket han behövde och lås var inte ett problem för honom. Hjälp gick inte att få fort nog så min man gav, med döden i hjärtat, ett motgift.

 

Fjorton år senare, efter många försök, gick vägen till graven. Hans pappa kunde aldrig förlora det ur sitt sinne, och så är det också för mig.

 

Inte ens nu orkar jag känna efter, jag har blivit en mästare på att skjuta bort känslor. Men samvetskvalen tar inte slut. Jag grubblar med ständigt nya infallsvinklar vad som gick så fel, det enda som inte ändrar är att det var mitt fel. Min skuld. Jag var hans mamma och jag skulle ha vetat bättre. Varit bättre.

 

De två andra sönerna då? De är det dyrbaraste. Och dem försummade jag.

 

18.09.2018 kl. 21:46

Barn och utbölingar

Under andra världskriget tog Sverige hand om 70.000 finska barn, vilket förstås var en vacker och fin sak.

 

En av de där 70.000 var jag. Mina Sverige-vistelser varade båda cirka fyra månader, om jag minns rätt. Mina två Sverige-familjer var helt vanliga människor, de var inte rika och de hade småbarn. De trodde nog att de skulle få hjälp av en ”stor” flicka, jag var 10 respektive 12 år. Men jag var en butter och ful flicka, rasande på min mamma som hade skickat bort mig. Och jag avskydde att de inte tyckte om min finlandssvenska. Jag minns att jag hatade att säga ordet sju som de sa att jag uttalade som tjo. När jag – äntligen – skulle åka hem och någon frågade när båten avgick från Stockholm svarade jag ”sex” fast jag mycket väl visste att det var klockan sju. Krig, torpeder eller bomber betydde inte någonting.

 

Nu finns det massor av flyktingar i världen, de har det sannerligen inte bra – om man uttrycker sig försiktigt. Rasismen frodas bland oss som just nu inte är flykting. Jag brukar fråga mig själv hur det är med mig. Jag tycker mycket om att tro att jag inte är rasist, men hur är det riktigt? Om situationen blir den att jag känner att mina barn och barnbarn är hotade? Om jag är det minsta ärlig: jag vet inte.

 

President Trumps sätt att behandla flyktingarna, speciellt deras barn, vid USA:s sydgräns är upprörande. För småbarn är det svårt att inte hitta sin mamma eller pappa på en timme. Veckor och månader kan vara en katastrof för alla barn.  Barn blir traumatiserade, snabbt. Jag försöker låta bli att titta men rätt vad det är sitter jag där och fingrar på paddan eller telefonen för jag har så svårt att fatta att detta sker i just USA.

 

Jag har ju egna upplevelser, jag tycker mig veta. En sak är jag bergsäker på, och det är att flyktingar inte är tacksamma för sin fristad, åtminstone inte hela tiden. Vi i Finland anser emellertid att våra få flyktingar ska uppskatta och väldigt värdesätta vad de får. Hm. Nu när jag är gammal förstår jag att Sverige gjorde en stor och bra sak den gången. Men jag var inte ett spår tacksam.

23.06.2018 kl. 18:25

Mops och Mike

Varje gång jag ser en bild av Mike Pence, USA:s vicepresident, associerar jag till en mops. Varför, kan man undra, han liknar inte det minsta en mops, han är en riktigt snygg man. Egentligen.

Jag har hund, en schäfer. Det måste vara en miss av djurskyddsföreningarna att de inte har ingripit. En 86-årig gumma, som går väldigt illa, har en schäfer i en höghuslägenhet! Till mitt försvar måste jag påpeka att valet av bostad inte är mitt, liksom inte heller att jag är ensam.

Med min första schäfer gick jag i hundskola, trodde det skulle vara bra. Inte då! Alla hundar – eller snarare hundägare - avskydde mig och min schäfer, nåja, den var faktiskt rätt aggressiv mot andra hundar. Skolarna försökte lära mig att locka hunden till lydnad med godbitar, de fattade aldrig att min hund struntade i alla godsaker. Liksom också i mat. När den var valp satt jag bredvid den på golvet och försökte locka den att äta. Så man kan nästan säja att det var en hund som åt ur handen på mig. Men bara lite, lite. Det var en hund man aldrig hade överviktsproblem med.

Men tillbaka till Mike Pence. I ovannämnda hundskola fanns en mops som oavbrutet tittade på sin matte så intensivt att den snavade (det var på den tiden man skulle ha ögonkontakt med sin hund). Mike Pence ser på sin husse, Donald Trump, med en hängivenhet och en dyrkan som inte är av denna världen.

11.05.2018 kl. 17:12

Makt och lögn

Märkligt hur makt kan påverka. Maktbegäret växer inte bara hos dem som har mycket makt, också den minsta lilla maktposition ger mersmak. Det är inte nödvändigt att gå ända till sovjetmänniskans sorglustiga byråkratiska makt, samma fenomen finns precis intill.

En gammal människa märker makten överallt, och är man en gammal ensam kvinna är man inte någonting alls. Då får vem som helst trampa på en.

Stundom ser man längtansfullt på hur gamla ensamma människor behandlas med respekt i Kina. Eller det är i varje fall det jag läst om, men kanske det inte är så mera.

Vi har vant oss vid att maktfullkomliga människor i öst ljuger för allt vad de är värda men nu måste vi vänja oss vid detsamma i väst. Lögn har blivit envars rättighet – är det inte skrämmande att använda orden lögn och rättighet tillsammans!

Så långt jag kan minnas tillbaka har jag undrat över att någon vill, verkligen VILL ställa upp för att bli exempelvis president i USA. Underligast av allt, den som har mycket makt vill helst behålla den, biter sig fast som en fästing.

Jag är tacksam för att inte någonsin ha haft makt så nu vet jag inte om den skulle ha berusat mig. Lyckligtvis.

21.04.2018 kl. 21:54

Dödlighetsprocent

 

Äta bör man, annars dör man. Sa de äldre i en avlägsen barndomstid. Numera får man läsa eller höra varenda dag hur det här är så hälsosamt och det där så ohälsosamt, hur dödligheten sjunker med det här och stiger med det där. Sånt förefaller mig fånigt. Vad jag vet är dödligheten 100%. Som väl är, för annars skulle vi verkligen bli för många.

Oupphörligt läser man om att vi gamla är så många, att det är såå dyrt att sköta oss. Om jag inte hade lärt mig det i går skall jag väl lära mig idag, tycker kanske politiker och tidningsfolk. I dag blev jag så less på det att jag bakade en ful bulle, ful för jag har ingen träning, minst femtio år sedan jag bakade senast. På den tiden stod det i tidningarna att man skulle baka för sina barn, för ”ingenting är så bra för barn som doften av nygräddad bulle”. Det var andra bullar, förr.

Jag vet ett sätt som gör oss åldringar hälsosamma, billiga och färre: staten bekostar ett (1) piller för var och en av oss, ett som garanterat gör slut på oss.

Helst smärtfritt, tack.

 

14.04.2018 kl. 19:33

Självkritik

Alldeles nyss läste jag i mitt lokalblad om en psykolog som har skrivit en bok om självkritik. Det lät ju intressant. Men när jag läste lite mer visade det sig att boken handlade om att bli av med sin självkritik.

Jag vill inte minska på min självkritik. För i så fall blir det ingenting kvar av mig. Tänk, att riktigt få gotta sig i självkritik! Det är ju skönt och befrämjar självkänslan. Nu är det alltså inte bra med sån kritik heller, allt ska tas ifrån en.

Undrar just om det är nån vits att läsa den boken? En del böcker är det bäst att inte läsa. Problemet är bara att man inte vet förrän man har läst dem.

04.04.2018 kl. 13:06

PÅK: Pessimistisk, Åldrig, Käring

Se där har jag lyckats pricka in tre attribut som inte är helt godkända nuförtiden.

 I dag ska man inte medge att man är pessimist, man ska bara kvittra – eller twittra – hur underbart allting är. Fast det inte är det.

Man får inte säga att man är gammal heller. Man ska använda eufemismer eller säga att ålder bara är en siffra eller att man är så gammal som man känner sig. Jag är 86 och känner mig just så gammal.

Käring är just nu inte så illa efter #metoo, men det ska ingen komma och säga till mig att det är bestående. Åtminstone en gammal kvinna är ett hår av hin eller en ragata. Det måste man vara för att ens någorlunda klara sig. För att anses vara nästan en människa.

Jag har letat bland bloggar för att se om det finns någon gammal kvinna som bloggar, och jo, jag hittade en. Hon var 104 år gammal, hade börjat blogga när hon var 90. Där fanns inga nya inlägg så jag vet inte om hon redan slutat. Hon var outhärdligt positiv och optimist och inte alls ”gammal”. Duktig precis på det sättet jag inte är.

Nu ska jag börja blogga. Inte för att jag riktigt vet vad det är. Jag kommer inte heller att få några följare (heter det så?). Se ovan! Men jag ska blogga ändå.

30.03.2018 kl. 15:05

Om mig

Senaste kommentarer

07.04, 20:47Självkritik av f.b.b.